ehm...I'm sorry...
Jag lovade ju att lägga upp lite bilder...meen gissa vem som inte har hunnit fota... joo jag.... Men dom kommer när domm kommer...
Sitter och tar det lugnt, hör på Linkin Park och är nöjd över att ha hjälpt båden min syrra och min granne med frisyrer inför självständighetsbalen i deras skola. Jag hjälpte också mamma med att damma sängkläderna, så jag är värd lite egen tid nu (:
Igår var jag med "R" på kvällen, det var kul (: Han kom hit till mitt, snacka om att jag var nervös för vad mamma och pappa skulle hitta på!
Nu har jag även hunnit tänka och rensa mitt huvud ordentligt, och jag har kommit fram till att jag tänker skriva ett lågt inlägg...få se vad det blir av det (:
För ungefär ett år sedan var mitt liv rent ut sagt ett helvete, jag mådde så otroligt dåligt. Jag har länge och ofta funderat på hur allt började, varför jag blev deprimerad, för ja, jag var deprimerad så in i *******, jag ville inget annat än att dö.
Nu, då bitarna i mitt hjärta håller på att falla på plats igen börjar jag förstå och se hur det hela gick till.
Jag gick i åttan eller kanske på sjuan, jag var mest med R och J och ibland M... Men jag visste aldrig hur jag skulle bete mig då M var med... Jag var tvungen att vara någon annan än mig själv, jag var tvungen att vara "tuff" för att smälta in. Jag tror inte att man tar skada av att spela någon annan än man själv är en gång, men om det blir som i mitt fall att man måste spela varenda lilla minut då någon annan är i ens närhet, och vara tvungen att akta sig för man gör, då tar man skada av det.
Och att på samma gång försöka gömma allt psykiskt illamående för dem man älskar och dra på sig sitt "happy face" det är så jobbigt, jag tänker tillbaka på kvällarna då jag satt i mitt rum, tryckte min rygg mot väggen och grät. Jag ville berätta hur dåligt jag mådde, jag ville att andra skulle se vad dom gjorde med mig. Jag ville att min smärta skulle synas, så jag skar mig på armen, bara lite...några små drag med min fällkniv. Det kändes så bra just då. Men nästa dag då jag skulle till skolan kände jag mig äcklig, oren det kändes pinsamt, hur kunde jag göra så, vad tänkte jag, vem vill vara en "attention whore". Så jag var väldigt noga med att gömma mina små skråmor. Samtidigt som jag hade det jobbigt i skolan med mina vänner var jag oftast ensam på fritiden, jag kände mig bortglömd av min bästa vän, som jag brukade vara med varje dag.
Någonstans inom mig själv visste jag säkert att det var det som var felet, min enda riktiga vän, hon som jag kunde berätta allt för, hade bytt ut mig mot nya vänner. Jag kunde inte acceptera det... Det var först då min mamma sa det åt mig som jag verkligen förstod. Det att min familj märkte att jag mådde dåligt känns jätte jobbigt nu efteråt, jag satt i princip i köket och grät varje dag min mamma kom hem, min syster fick se allt detta utan att veta vad hon skulle göra... Så jag började skada mig själv mer och mer för att jag kände mig så skyldig...
En kväll skickade jag ett sms till min bästa vän och berättade att jag skulle sluta umgås med henne... Det var det jobbigaste jag någonsin gjort... Endast tanken på det får mig att gråta... Jag ville straffa mig själv så jag "ristade" in en del av en låt text på armen... Den kvällen grät jag mig till sömns. I skolan var det jobbigt att bara se på andra och att se min föredetta bästa vän. Före jag cyklade hem gick jag på toa och det kändes så rätt att klottra så jag tog min bläckpenna och skrev min lilla del av låttexten på pappershållaren.Det var så skönt! Little miss perfect had gone wild...
Någonstans här emellan talade jag med kuratorn också. Det var otroligt jobbigt, men på samma gång skönt.
Det har hänt mycket mer men poängen är att jag faktiskt mår bra igen. Jag var rädd då jag tänkte på lycka, jag får inte vara lycklig, jag är så elak... Det har tagit länge för mig att släppa den tanken, vissa dagar kommer den tillbaka. Men jag har fått upp kontakten med min vän igen, nyligen. Jag var så otroligt nervös, vi hade bestämt oss at gå på gym tillsammans. Jag kunde inte sova på flera nätter, jag var så nervös, jag var så rädd att få mitt hjärta krossat igen. Men det gick bra, jag hade kul! När jag kom hem den kvällen var jag gladare än jag varit på flera år. Jag är ännu innerligt glad att hon vill prata med mig, vara med mig, ja att hon förlåtit mig. Fast vi inte är med varandra ofta så är det skönt att veta att hon finns och att jag kan vända mig till henne om det behövs, vår vänskap kommer säkert inte att bli den samma som förr men jag är så lättad!
Jag slutar med ett citat av min mamma "duka av bordet så att du kan duka på det igen"
då det var som värst...
Sitter och tar det lugnt, hör på Linkin Park och är nöjd över att ha hjälpt båden min syrra och min granne med frisyrer inför självständighetsbalen i deras skola. Jag hjälpte också mamma med att damma sängkläderna, så jag är värd lite egen tid nu (:
Igår var jag med "R" på kvällen, det var kul (: Han kom hit till mitt, snacka om att jag var nervös för vad mamma och pappa skulle hitta på!
Nu har jag även hunnit tänka och rensa mitt huvud ordentligt, och jag har kommit fram till att jag tänker skriva ett lågt inlägg...få se vad det blir av det (:
För ungefär ett år sedan var mitt liv rent ut sagt ett helvete, jag mådde så otroligt dåligt. Jag har länge och ofta funderat på hur allt började, varför jag blev deprimerad, för ja, jag var deprimerad så in i *******, jag ville inget annat än att dö.
Nu, då bitarna i mitt hjärta håller på att falla på plats igen börjar jag förstå och se hur det hela gick till.
Jag gick i åttan eller kanske på sjuan, jag var mest med R och J och ibland M... Men jag visste aldrig hur jag skulle bete mig då M var med... Jag var tvungen att vara någon annan än mig själv, jag var tvungen att vara "tuff" för att smälta in. Jag tror inte att man tar skada av att spela någon annan än man själv är en gång, men om det blir som i mitt fall att man måste spela varenda lilla minut då någon annan är i ens närhet, och vara tvungen att akta sig för man gör, då tar man skada av det.
Och att på samma gång försöka gömma allt psykiskt illamående för dem man älskar och dra på sig sitt "happy face" det är så jobbigt, jag tänker tillbaka på kvällarna då jag satt i mitt rum, tryckte min rygg mot väggen och grät. Jag ville berätta hur dåligt jag mådde, jag ville att andra skulle se vad dom gjorde med mig. Jag ville att min smärta skulle synas, så jag skar mig på armen, bara lite...några små drag med min fällkniv. Det kändes så bra just då. Men nästa dag då jag skulle till skolan kände jag mig äcklig, oren det kändes pinsamt, hur kunde jag göra så, vad tänkte jag, vem vill vara en "attention whore". Så jag var väldigt noga med att gömma mina små skråmor. Samtidigt som jag hade det jobbigt i skolan med mina vänner var jag oftast ensam på fritiden, jag kände mig bortglömd av min bästa vän, som jag brukade vara med varje dag.
Någonstans inom mig själv visste jag säkert att det var det som var felet, min enda riktiga vän, hon som jag kunde berätta allt för, hade bytt ut mig mot nya vänner. Jag kunde inte acceptera det... Det var först då min mamma sa det åt mig som jag verkligen förstod. Det att min familj märkte att jag mådde dåligt känns jätte jobbigt nu efteråt, jag satt i princip i köket och grät varje dag min mamma kom hem, min syster fick se allt detta utan att veta vad hon skulle göra... Så jag började skada mig själv mer och mer för att jag kände mig så skyldig...
En kväll skickade jag ett sms till min bästa vän och berättade att jag skulle sluta umgås med henne... Det var det jobbigaste jag någonsin gjort... Endast tanken på det får mig att gråta... Jag ville straffa mig själv så jag "ristade" in en del av en låt text på armen... Den kvällen grät jag mig till sömns. I skolan var det jobbigt att bara se på andra och att se min föredetta bästa vän. Före jag cyklade hem gick jag på toa och det kändes så rätt att klottra så jag tog min bläckpenna och skrev min lilla del av låttexten på pappershållaren.Det var så skönt! Little miss perfect had gone wild...
Någonstans här emellan talade jag med kuratorn också. Det var otroligt jobbigt, men på samma gång skönt.
Det har hänt mycket mer men poängen är att jag faktiskt mår bra igen. Jag var rädd då jag tänkte på lycka, jag får inte vara lycklig, jag är så elak... Det har tagit länge för mig att släppa den tanken, vissa dagar kommer den tillbaka. Men jag har fått upp kontakten med min vän igen, nyligen. Jag var så otroligt nervös, vi hade bestämt oss at gå på gym tillsammans. Jag kunde inte sova på flera nätter, jag var så nervös, jag var så rädd att få mitt hjärta krossat igen. Men det gick bra, jag hade kul! När jag kom hem den kvällen var jag gladare än jag varit på flera år. Jag är ännu innerligt glad att hon vill prata med mig, vara med mig, ja att hon förlåtit mig. Fast vi inte är med varandra ofta så är det skönt att veta att hon finns och att jag kan vända mig till henne om det behövs, vår vänskap kommer säkert inte att bli den samma som förr men jag är så lättad!
Jag slutar med ett citat av min mamma "duka av bordet så att du kan duka på det igen"
då det var som värst...
Min åsikt
Trackback
